Maria Graaf - Livet i Norrland

Sommaren 2015 skiljer sig mycket från sommaren 2014.

I år bor och arbetar jag i Gävle. Förra sommaren i Alfta, Hälsingland.

Denna sommar får gå klädd som jag vill, prata med vem jag vill, göra vad jag vill, sova ostört utan att bli utsatt för massa olika övergrepp.

Nej fyfan.

När jag ser tillbaka på förra sommaren så ryser jag. Allt känns så otroligt långt borta och så surrealistiskt så ibland undrar jag nästan om jag drömt det hela.

Jag kan inte fatta att jag verkligen levde med en man som jag trodde skulle ha ihjäl mig!!

Det fanns fler än en gång jag tänkte "Nu dör jag, nu lyckas han. Nu tar han livet av mig"

Fyfan. Tänk att jag levde så?! Och det värsta var nog att jag tänkte "Men gör det då, ta livet av mig så jag slipper den här skiten" 

Tänk att jag hellre såg döden som en utväg än att lämna han? SKRÄMMANDE.

Tänk att när jag var hemma så var jag konstant livrädd. 

Det är så jävla otäckt att titta tillbaka och tänka vilket jävla helvete jag gick igenom. 

Stackars lilla Mia.

Jag vill bara gå tillbaka och lyfta bort henne från den där hemska situationen.

- "Jag vet Mia att han var den mest fantastiska människa du någonsin lärt känna, men han kommer ALDRIG ALDRIG någonsin bli den mannen igen, han har aldrig ens varit den mannen ens någon gång. Han har ljugit för dig sen dag 1. Om allt. Om andra kvinnor och om precis ALLT. Du är värd mer, underbara varelse" Vill jag viska i mitt egna öra.

 

Jag kan inte idag med den kärlek jag känner till mig själv och min omgivning förstå att jag levde med han så länge som jag gjorde. Jag skulle lämnat han den dagen han blev sjuk. Eller var han sjuk hela tiden bara att det märktes när vi flyttade ihop? Ja, vad vet jag och det kommer jag aldrig få reda på.

Det är okej.

Förut hade jag så många frågor:

- Varför hände detta mig?

- Vad hände mellan oss?

- Vad har han för fel egentligen?

- Vad gick snett?

- Gjorde jag något fel?

- Var det alla droger han tog?

- Eller en psykisk sjukdom?

- Är han psykopat?

- Är han farlig även nu efter att jag har lämnat han?

 

Ja, detta plus miljoner andra tankar som har snurrat runt när jag inte kunnat sova.

Men, det måste vara tack vare yogan, så har jag kommit underfund med:

Jag kommer aldrig få reda på vad som hände egentligen. Och det är okej.

Det som har hänt, har hänt. Inget kan ändra på det och jag tar med mig något från denna tid.

Jag har lärt mig något av denna relation, och det är att alltid, alltid, ALLTID lita på dig själv och din egen uppfattning om saker och ting. Aldrig någonsin lyssna på vad någon annan säger är rätt. Känner du att det är fel, så är det fel. Lyssna på magkänslan.

LYSSNA PÅ MAGKÄNSLAN, oavsett hur övertygande han låter.

Ta hand om dig, var i relationer som BYGGER upp dig. Inte bryter ner dig.

Jag kommer ALDRIG någonsin låta någon behandla mig så som Christian gjorde.

Det lärde han mig.

Han lärde mig att tro på mig själv och att aldrig låta någon behandla mig sådär.

Han gjorde mig starkare i mig själv och i min kärlek till min egen varelse.

Det lärde han mig, så på så sätt får jag faktiskt tacka han.

Tror inte att jag hade funnit mig själv så som jag har gjort om det inte vore för han.

Så tack.

 

Tack Christian för all skit du utsatte mig för, för jag kom ut starkare än någonsin och kommer från och med den 5 augusti 2014 ha mig själv och mitt mående i centrum. Så som jag inte hade förut.

Tack för att du fick upp ögonen på mig.

 

Jag hoppas vid mitt stilla sinne att han inte utsätter fler kvinnor för det han har utsatt mig för.

Det hoppas jag vid gud inte. Så på det viset kanske jag lärde honom någonting också?

Kan ju alltid hoppas.

 

Lycka till!