Maria Graaf - Livet i Norrland

Jag är bitter. Oj så bitter.

Jag är så fruktansvärd avundsjuk på alla andra runtomkring mig som har så lugna och fina och ordnade liv, med sin familj, med sin karl, med sina barn, de bor i sina hus och har sina jobb och allt är så ordnat och bra utan massa drama hela tiden.

Jag kanske låter som jag tycker synd om mig själv och kallar mig själv ett offer, men FAN. Ibland har man rätten att sätta sig ner och tycka att livet är förbannat orättvist och undra varför all skit hela tiden händer mig?

Har jag någon slags dragkraft för olycka? Dras olycka till mig eller dras jag till den? Eller händer olycka slumpmässigt och jag råkar bara hamna i skottlinjen varendaste gång?

När ska livet för mig lugna ner sig och också jag ska få luta mig tillbaka och vara lugn och lycklig?

Efter varje kris jag gått igenom så har jag tänkt : "Jamen, nu måste det räcka i allafall. Nu har livet sparkat undan fötterna på mig tillräckligt för en livstid så nu händer det nog inget mer" Men så händer en till grej, och en till, och en till, och en till. Och jag börjar sakta men säkert inse att det är nog såhär livet kommer se ut för mig resten av min tid på den här jorden. Jag har börjat värdera om många saker här på slutet. Barn kommer jag nog inte ens våga skaffa!

Framtiden är så mörk och otäck och läskig. Hur kommer den bli? För mig? För min familj? Kommer allt ordna sig och bli bra? Eller kommer allt bara att gå sönder i tusen bitar på ett oåterkalligt sätt? Kommer mitt hjärta gå sönder ännu en gång fast tusen gånger värre den här gången? Kommer jag klara det hära? Eller kommer allt gå bra kanske denna gång? Vi klarade oss undan dödens lie denna gång och vi får en ljus framtid tillsammans allihopa?

Det är en tuff period som vi har framför oss, jag och min familj. 

Det är bara att kavla upp ärmarna och slåss, för det finns inga andra alternativ: Att överleva.

Allt på grund av skuggor på en röntenplåt....