Maria Graaf - Livet i Norrland

Om man jämför förra årets Mia och med dagens Mia så är det otroligt mycket om har förändrats.

Då den  27:e januari 2014 bodde jag i den där hemska byn och mannen jag älskade så mycket hade precis börjat förändrats till något skrämmande (eller jag menar att jag började få se den han verkligen var), jag vägde 10-11kg mer än i dagsläget, jag sov otroligt dåligt (mycket pågrund av min sambo som gjorde att jag inte vågade somna), jag var trött jämt både psykiskt och fysiskt men jag var ändå glad för att jag äntligen hade kommit in på hälsopedagogprogrammet i Gävle dessutom. 

Nu då? Den 27:e januari 2015?

Jag har ingen sambo, ingen käresta, ingen man what so ever i mitt liv. Och har ingen ångest över det överhuvudtaget! Så olycklig som jag var med Christian och så vidrigt han behandlade mig har lett till att jag gärna vill ha min frihet och inte har något behov av att träffa andra män (tyvärr tills hans belåtenhet kan jag tänka mig), jag har gått ner i vikt till 'min' riktiga vikt, skolan går överförväntan: jag känner mig riktigt smart till och med :P, jag sover ljusår bättre än förra året: har inte tagit ett sömntabletter sedan jag lämnade den där hemska byn i Augusti, jag har stått på mig och kämpat för det jag tror på: Jag har struntat i vad för hemska saker folk har sagt om mig eftersom JAG VET vad jag har sett och JAG VET vad jag har varit med om. Men jag kan förstå att folk har haft svårt att tro på det jag har berättat eftersom det är så fruktansvärt sjuka grejer så det är knappt jag trodde på det själv ibörjan. Jag lovar att jag någongång ska berätta allt som hände i den där hemska byn i det där vidriga huset: Jag lovar det är en historia som är full av drama, tragedi och spänning. Haha ja herregud! Nu har jag ändå kommit till den punkten där jag slutat vara rädd för han och hans sjuka hjärna och faktiskt kan skratta och tänka: HERREGUD VAD SJUKT!!!

 

Varje år dödas 17 kvinnor av sin nuvarande man eller exman (Källa: http://www.tv4.se/m%C3%A4n-som-m%C3%B6rdar-kvinnor) och jag kan skatta mig lycklig att jag inte var en av dom. För det kunde jag lika gärna ha varit. Absolut, finns inte en tvekan om att det blivit så tillslut. Så fruktansvärt var det i det där vidriga huset.

 

Trots att jag kommit ifrån den där sjuka mannen och äntligen mår bra efter allt som hänt så är inte livet tipp topp. Min familj har drabbats av ett oerhört hårt slag iform av en sjukdom hos en väldigt nära anhörig. Ingen vet någonting vad som kommer hända.

Det är bara att ta dagen som den kommer...

Jag försöker hålla fast mina rutiner med bra mat, yoga, träning, promenader, vänner, hockey och skola och har lyckats ganska bra hittills och det känns bra att vara stabil och lugn för att kunna finnas där för min familj.