Maria Graaf - Livet i Norrland

Detta eviga krux!

Jag har tänkt mycket på det här med förhållanden.

Nu har jag varit singel i 1 år och 9 månader. Galet va fort tiden går!!

Innan mitt förhållande med Fredrik hade jag varit singel i 18 år.

Alltså har jag bara haft ett förhållande.

Det är mer än vad jag kan säga än dom flesta i min ålder.

 

Jag har dejtat många, mååånga killar sen det tog slut med Fredrik.

Vissa killar har jag träffat längre, vissa bara någon gång.

Men jag får det liksom inte att funka.

Jag får aldrig känslor för dom.

Jag hittar en massa fel hela tiden och nu tror jag att jag vet varför.

 

Anledning 1:

- Jag är så rädd för att bli som min mamma att jag har blivit precis tvärtom

 

Anledning 2:

- Jag vill inte gå in i ett förhållande, eftersom det förra smärtade mer än vad det gav.

 

Anledning 3:

- Jag vill inte göra mig så sårbar och naken som man är i ett förhållande

 

Inget ont om varken mamma eller Fredrik. Jag älskar er bägge (jag älskar Fredrik fortfarande, men som en vän)

Fredrik är en toppen kille, snäll och underbar på alla sätt och vis men han och jag var inte "meant to be".

Fredrik och Madde är nog dom två personerna som känner mig mest.

Madde kommer ju alltid finnas i mitt liv, men det svider otroligt att en person vet så otroligt mycket om mig men som inte är i mitt liv längre.

Förstår ni?

Jag är ganska privat av mig, jag berättar helst inte om mina mörka sidor. 

 

Sen är det något med folk som är i förhållanden som jag inte tål riktigt.

De måste be om tillåtelse om allting.

Varför?

Sen är det också att deras humör beror så mycket på hur deras förhållanden är.

Om förhållandet är bra då mår de bra.

Är förhållandet dåligt mår de dåligt.

Jag vill liksom inte ha det på mig heller.

Om killen inte känns rätt då blir inte förhållandet bra och då mår jag ännu sämre.

Jag vill må bra i mig själv! 

Jag tycker jag mår som bäst när jag inte träffar någon.

Som nu, jag har inte dejtat sen strax efter jul.

När man inte dejtar eller är tillsammans med någon kan man inte bli besviken.

Förlåt Fredrik men under våra tre år tillsammans var jag besviken KONSTANT.

Att bli besviken är det absolut värsta jag vet.

Jag träffade en kille ett tag som jag träffade på Danko Jones spelningen.

Han var allt jag kunde önska.

Vrålsnygg, norrländsk, snickare, 30 år, pappa. Nej han var verkligen min drömprins.

Vi hade allt gemensamt, han var rolig och han fick mig att skratta och le. Jag fick han att skratta.

Han var supercharmig och fick mig att känna mig som världens sexigaste.

Men.

Han hade förstås en tjej.

En tjej som han vägrade att lämna.

Jag fick nog och lämnade honom.

Konstant besviken där med. Jag kunde se framför mig hur bra vi kunde ha det.

Varannan vecka gjorde de slut och jag blev lika lycklig varje gång! Livet lekte och jag var lycklig.

Sen dan efter var de ihop igen.

Tillslut fick jag nog och satte ner foten:

- Gör slut nu, annars går jag.

Han svarade:

- Efter jul för ungens skull

Han fick jul på sig.

Men sen var det samma sak efter jul.

Jag gick.

Till mitt försvar så sa han hela tiden va olycklig han var med henne o bla bla bla.

Dum jag var som gick på den skiten.

 

Efter att ha sett 'Uppdrag granskning' som handlade om Män som näthatar kvinnor så fick jag liksom nog.

Jag är så trött på män att jag spyr!

Jag tänker på alla gånger man ska gå på dejt.

Man duschar, rakar allt som finns, sminkar sig i timmar och fixar hår.

Så får man va tacksam sen om killen ens har tagit sig besväret att ta en dusch.

Jag är så trött på män som inte har någon respekt för kvinnor! Jag undrar vad de själva hade tyckt om någon behandlade deras egen dotter så där?

Jag har faktiskt lagt ner allt va killar heter.

Jag vill aldrig någonsin bli tillsammans med en man.

Jag trivs bäst med mig själv och en del är bara inte förhållanden- typen och jag får helt enkelt inse att jag inte är den som är i förhållanden.

Jag älskar min frihet och kommer aldrig släppa ifrån mig den.

Barn kan jag få när jag vill sen. Man behöver faktiskt ingen man till det (såklart man behöver men ni förstår vad jag menar)

Jag åker till Danmark sen när jag är 30-35 (eller när det passar) :)

Jag känner mig faktiskt otroligt lugn och ett ro inom mig sen jag bestämde mig för detta.

Det är nog rätt beslut trots allt.

 

Känner ien mig lite i det där du, vi är nog ganska lika i det där med förhållanden.
Men vi klarar oss bra ändå vi Graafare. <3

jaha hur ska man tolka detta då? Inte bli som mej??