Mitt svarta år- 2010
2010 har varit det värsta året för mig personligen.
Jag har nog aldrig haft det så jobbigt förut...
Jag tror ingen i min närhet (förutom Fredrik som lever med mig) visste hur dåligt ställt det egentligen var med mig.
Jag hade tappat min livsslut och tänkte många gånger på att avsluta mitt liv.
Jag hade nått botten och jag såg ingen utväg förutom att ta mitt liv.
Jag har ingen aning om vad som utlöste just den här krisen den här gången.
Det var efter underbara Egypten det började i alla fall. November 2009
Jag började minska på maten. Jag vet inte varför?
Jag skyllde på p-staven att jag hade tappat min aptit.
Jag hade många ursäkter till att inte äta och kom undan med det.
Jag var en listig liten skurk, som den sjukdomen oftast gör en.
Fredrik visste om mitt förflutna men han trodde på mina lögner, naiv som han var.
Han hade ju aldrig mött den här sjukdomen förut och jag ljög ju aldrig för honom annars så varför skulle han inte lita på vad jag sa nu?
Veckorna blev till månader och jag blev beroende av siffrorna på vågen, fast jag visste att jag inte ville hamna i det helvetet jag en gång varit fast i.
Men denna gång skulle det bli värre, mycket mycket värre.
Jag gick upp 05 på natten för att träna i flera timmar innan Fredrik vaknade.
Åt lite keso till frukost och smyg tränade på toaletten.
Det var hemskt.
Jag var konstant hungrig och mådde konstant illa och jag hatade mig själv.
Jag gjorde mig illa på alla vis som går: Med svält, kniv och tabletter och jag mådde bättre. För stunden.
Men för varje gång jag gjorde mig illa så ökade mitt självhat.
Jag var patetisk och dum i huvudet och jag förtjänade ingenting.
Jag förtjänade inte Fredrik och börja dra mig undan från honom.
Jag tyckte han förtjänade bättre än en psyksjuk flickvän.
Jag isolerade mig totalt. Träffade ingen förutom Fredrik.
Jag hetsåt på helgerna och mådde fruktansvärt dåligt.
Detta lilla helvete pågick ca 6 månader och jag har nog aldrig vart så nära döden förut.
Jag kände att livet rann ur mig. Jag låg på golvet i sovrummet, gömd bakom sängen och gjorde situps och armhävningar fast jag inte hade ätit på flera dagar och bara ville lägga mig i sängen och grina, grina,grina!
Jag levde bara för att vikten skulle gå ner.
När vikten kröp under 50 strecket kände jag mig äntligen nöjd.
När folk äntligen började bli oroliga för mig. För mig?! Den tjocka! Den som aldrig har hört att hon är smal!
Det var en underbar känsla!
Det var underbart när mamma ringde och grät för hon hade sett en bild på min blogg där jag var så smal, jag sade att det var lugnt. "Jag äter nu". Det är så hemskt nu när jag tänker tillbaka på det, men där och då: Då blev jag bara stolt.
Men det gjorde jag inte. Jag ljög för allt och alla i min närhet!
Till slut kom vändningen. Jag har ingen aning om vad det var som gjorde att jag inte orkade mer.
Jag vet inte om det var när jag verkligen såg hur dåligt Fredrik mådde av hur jag mådde och betedde mig.
Eller var det när Henrik, en "systers" storebror, tog livet av sig och jag såg var ledsna alla var.
Även i min familj, fast vi inte träffat honom på kanske 10 år!
Hur ledsna skulle inte då min egen familj bli om jag tog livet av mig?
Jag ryckte upp mig och påbörjade den långa vägen tillbaka!
Fredrik kastade ut vågen och jag började långsamt återvända till livet igen.
Det var inte lätt, verkligen inte och jag hade ångest många kvällar/dagar.
Men här sitter jag nu:
Vid liv.
Fast jag kan nästan ställa klockan efter när jag börjar må dåligt och få tillbaka mina hemska tankar:
Alltid under vintern!
Men denna gång ska jag inte låta mina demoner ta över, även om det är väldigt frestande ibland!
Men jag tror inte min kropp orkar med ÄNNU en svältomgång till.
Hur många sånna är jag uppe i nu? 5, 10,15,20?
Ingen aning, har slutat räkna. Men varje period blir allvarligare och allvarligare.
Därför vågar jag mig inte på att banta en gång till.
För då tror jag inte att jag sitter här nästa år...
Tack för alla er som orkat läsa! Och förlåt mamma, pappa, syskon, Madde, Fredrik att jag har ljugit och inte sagt sanningen till er när ni är allt jag har <3
Feb 2010
November 2010 - Äntligen orkade jag umgås med mina underbara vänner igen!
Jag har nog aldrig haft det så jobbigt förut...
Jag tror ingen i min närhet (förutom Fredrik som lever med mig) visste hur dåligt ställt det egentligen var med mig.
Jag hade tappat min livsslut och tänkte många gånger på att avsluta mitt liv.
Jag hade nått botten och jag såg ingen utväg förutom att ta mitt liv.
Jag har ingen aning om vad som utlöste just den här krisen den här gången.
Det var efter underbara Egypten det började i alla fall. November 2009
Jag började minska på maten. Jag vet inte varför?
Jag skyllde på p-staven att jag hade tappat min aptit.
Jag hade många ursäkter till att inte äta och kom undan med det.
Jag var en listig liten skurk, som den sjukdomen oftast gör en.
Fredrik visste om mitt förflutna men han trodde på mina lögner, naiv som han var.
Han hade ju aldrig mött den här sjukdomen förut och jag ljög ju aldrig för honom annars så varför skulle han inte lita på vad jag sa nu?
Veckorna blev till månader och jag blev beroende av siffrorna på vågen, fast jag visste att jag inte ville hamna i det helvetet jag en gång varit fast i.
Men denna gång skulle det bli värre, mycket mycket värre.
Jag gick upp 05 på natten för att träna i flera timmar innan Fredrik vaknade.
Åt lite keso till frukost och smyg tränade på toaletten.
Det var hemskt.
Jag var konstant hungrig och mådde konstant illa och jag hatade mig själv.
Jag gjorde mig illa på alla vis som går: Med svält, kniv och tabletter och jag mådde bättre. För stunden.
Men för varje gång jag gjorde mig illa så ökade mitt självhat.
Jag var patetisk och dum i huvudet och jag förtjänade ingenting.
Jag förtjänade inte Fredrik och börja dra mig undan från honom.
Jag tyckte han förtjänade bättre än en psyksjuk flickvän.
Jag isolerade mig totalt. Träffade ingen förutom Fredrik.
Jag hetsåt på helgerna och mådde fruktansvärt dåligt.
Detta lilla helvete pågick ca 6 månader och jag har nog aldrig vart så nära döden förut.
Jag kände att livet rann ur mig. Jag låg på golvet i sovrummet, gömd bakom sängen och gjorde situps och armhävningar fast jag inte hade ätit på flera dagar och bara ville lägga mig i sängen och grina, grina,grina!
Jag levde bara för att vikten skulle gå ner.
När vikten kröp under 50 strecket kände jag mig äntligen nöjd.
När folk äntligen började bli oroliga för mig. För mig?! Den tjocka! Den som aldrig har hört att hon är smal!
Det var en underbar känsla!
Det var underbart när mamma ringde och grät för hon hade sett en bild på min blogg där jag var så smal, jag sade att det var lugnt. "Jag äter nu". Det är så hemskt nu när jag tänker tillbaka på det, men där och då: Då blev jag bara stolt.
Men det gjorde jag inte. Jag ljög för allt och alla i min närhet!
Till slut kom vändningen. Jag har ingen aning om vad det var som gjorde att jag inte orkade mer.
Jag vet inte om det var när jag verkligen såg hur dåligt Fredrik mådde av hur jag mådde och betedde mig.
Eller var det när Henrik, en "systers" storebror, tog livet av sig och jag såg var ledsna alla var.
Även i min familj, fast vi inte träffat honom på kanske 10 år!
Hur ledsna skulle inte då min egen familj bli om jag tog livet av mig?
Jag ryckte upp mig och påbörjade den långa vägen tillbaka!
Fredrik kastade ut vågen och jag började långsamt återvända till livet igen.
Det var inte lätt, verkligen inte och jag hade ångest många kvällar/dagar.
Men här sitter jag nu:
Vid liv.
Fast jag kan nästan ställa klockan efter när jag börjar må dåligt och få tillbaka mina hemska tankar:
Alltid under vintern!
Men denna gång ska jag inte låta mina demoner ta över, även om det är väldigt frestande ibland!
Men jag tror inte min kropp orkar med ÄNNU en svältomgång till.
Hur många sånna är jag uppe i nu? 5, 10,15,20?
Ingen aning, har slutat räkna. Men varje period blir allvarligare och allvarligare.
Därför vågar jag mig inte på att banta en gång till.
För då tror jag inte att jag sitter här nästa år...
Tack för alla er som orkat läsa! Och förlåt mamma, pappa, syskon, Madde, Fredrik att jag har ljugit och inte sagt sanningen till er när ni är allt jag har <3
Feb 2010
November 2010 - Äntligen orkade jag umgås med mina underbara vänner igen!
Kommentarer
Postat av: Louise
Mialicious<3
Postat av: Janni - Fotograf & Bloggdesigner
Du är så stark, gumman! Och jag är ÅH så stolt över dig för att du klarat dig genom allt det här! :) du har alltid din, familj, Fredrik och dina vänner att stötta dig mot när du känner dig lite svagare! Vi finns här som dina stöttepelare närhelst du behöver det! ♥
Trackback
