Tänkvärt om döden
Vad händer när man dör?
Hur känns det i kroppen?
Vad tänker man precis innan? Hur hög är ångesten?
Ångesten lär ju vara enorm när man vet att "nu dör jag".
Vart tar man vägen?
Vart tar man vägen när man dör? Man kan ju inte bara försvinna i tomma intet.
Man MÅSTE ju ta vägen NÅGONSTANS!
Men VART?
Jag har tänkt så mycket på den frågan nu: Vart tar man vägen? Vart?
Och kommer man aldrig mer tillbaka?
Hur kan man bara vara borta för all framtid utan att komma tillbaka?
Om man väljer att ta sitt liv? Hur hög är ångesten då när man väl ska göra det? Och sekunderna innan man dör: Ångrar man sig då? Men inte kan göra någonting åt det och så dör man fast man inte vill egentligen?
Hur känns det i kroppen? Gör det så där ont som det kan göra ibland och det känns som man verkligen inte står ut mer och så: ja, så dör man?
Jag har tänkt väldigt mycket på döden.
Jag har även tänkt på att jag ska dö.
Det känns konstigt att JAG ska dö. Det finns liksom inte i min världsbild.
Att JAG, JAG ska dö, det finns liksom inte.
Min kropp kommer ge upp en dag. Hjärtat kommer sluta slå, jag kommer sluta andas och min själ kommer lämna min kropp.
Min kropp kommer svika mig en dag. MIN kropp.
Hur kommer jag känna mig när jag dör?
Kommer jag tänka att jag kunde gjort mer av mitt liv eller kommer jag vara nöjd?
Om jag skulle dö nu skulle jag absolut inte vara nöjd!
Jag är inte klar med mitt liv än.
Jag har inte ens börjat mitt liv än.
Jag är inte redo än.
Om jag ska vara ärlig så är jag livrädd för döden.
Jag har sjuklig dödsångest som jag måste ta itu med.
Just nu när jag skriver det här så slår hjärtat hårt i bröstkorgen på mig, det känns som någon sitter på bröstet så det blir svårt att andas, tårarna är nära.
Jag tycker döden är fruktansvärt jobbig och jag vill undvika den på alla sätt, men jag vet att det inte går och jag kommer inte ifrån det och det gör det så inni helvete jobbigt.
Oj vad långt och djupt det blev. Nu kommer jag vara utslagen i ett helt dygn.
Hej då
Jag är inte rädd för "döden" jag är mer rädd för livet, att jag inte hinner göra allt jag vill. Och så vill jag ju inte lämna dem jag älskar, men just döden är jag inte rädd för. Jag tror det är helt underbart på andra sidan.Jag tror att våra själar samlas hos våra förfäder, tills man blir mogen, och inte har nån mer släkting att vänta på, som man återföds i en ny kropp, för en ny "chans".
Jag har läst om dem som haft nära döden upplevelser, dem säger att det är helt fantastiskt där dem varit, och att alla problem bara släpper och man förstår helt plötsligt allt man grunnat på. Så en del blir besvikna när dem kommer tillbaka till livet och en del fruktar inte längre döden.
Min kompis alex vettu, hon kan ju lite med det här mediala, och dem får ju kontakt med döda, och det enda vi får veta av dem döda är att dem har det bra, dem säger inget mer, och det är för att vi inte ska veta hur det är på andra sidan, för om vi visste hur bra det är där, då skulle ju alla vilja dö.
Jag vet en sak om att dö iallafall, när man fryser ihjäl, så dör man alltid med ett litet leende på läpparna, för att precis när man dör, känner man värmen igen:) Så kanske det är när man är på väg att dö, det kan vara jobbigt under tiden, men precis innan man är borta släpper allt och man hinner säkert tänka att detta är det värt...
Hoppas du tänker lite annorlunda nu:)
