Maria Graaf - Livet i Norrland

(Varning för seriöst inlägg)

Jag stod alldeles nyss framför spegeln och tittade på mig själv.
Fan det är en vuxen kvinna som tittar tillbaka! När hände det?
Jag har alltid sett mig själv som omogen, jag har aldrig brytt mig så mycket om vad andra har tyckt.
Jag har stått och fjantat mig framför kameran med Madde i hela min barndom, ända tills vi var sjutton tror jag, även om flera personer (nämner inga namn) har suckat och stönat över hur omogna vi va som kunde hålla på med det där när vi var x år gammal.
Det är inte heller okej att en tjugoårig kvinna står framför spegeln och mimar sina favoriter, det är inte heller okej att sminka upp sig för att man VILL mima framför spegeln när man är tjugo! Men haha! Jag mimar säkert framför spegeln en dag varje dag!
Det har jag INTE slutat med! Har väl gjort det i över 13år men det är ju faen så kul så varför sluta?
Om något är jävligt roligt varför ska man sluta med då bara för att man har fyllt 20. eller 15 eller vad det nu kan va.
Jag tänkte tillbaka när Madde och jag pratade killar, kyssar och sex. Vad hände med det?
Är det för att man har ett förhållande och vill ha det mer privat? Eller kanske man som vuxen inte berättar allt?
I singellivet var det ju en hel bibel man berättade när man varit ute på krogen eller träffat någon ny!
Haha!
Men en sak som jag skäms över är att mina gamla problem från förr inte vill lämna mig riktigt. Jag tycker att vid 20års ålder så borde jag ha lämnat de där bakom mig. Jag borde va vuxen. Och skärpa mig!
Men nu vet ni alla att det är ju inte så lätt, det finns ju folk som är äldre än mig som mår dåligt.
Men mitt problem känns mer "tonårsrelaterat". Det har inte riktigt tagits på allvar och har säkert glöms bort av många nära och kära men hos mig finns det kvar och lever kvar i mig. Varje dag, varje timme, varje minut, men inte riktigt varje sekund. Det är DÄR jag har gjort framsteg!! Snart kanske det inte cirkulerar i mitt huvud varje minut! Man gör framsteg. Stora och små men alla lika viktiga. Visst ibland tar man några steg bakåt men de är också viktiga. Man måste lära sig av sina misstag annars kan man ju inte lära sig!
Som jag sa till min pappa som va skeptisk över att jag skulle flytta till Göteborg:
- Låt mig göra mina misstag så att jag kan lära mig! jag lär mig inte av dina misstag, jag måste göra mina egna!
Det stämmer ju inte sant?

Jag är tacksam över att jag snart ska lämna tonåren bakom mig. ÄNTLIGEN får jag göra vad jag vill, titta på vad jag vill, lyssna på vad jag vill, klä mig hur jag vill utan att någon dömer! (förutom undantag då)
När jag gick i skolan fick jag inte titta på "Buffy och vampyrerna", jag fick inte lyssna på min musik, jag fick inte va emo, jag fick inte va sjuk från skolan för då fick man höra de sen, jag fick inte ragga runt på krogen, jag fick inte pierca tungan, jag fick inte skaffa hund, jag fick inte äta den mat jag ville!
Men vet ni vad jag gjorde då?
Ingenting!
Skit i dig om du tycker jag är töntig som tittar på Buffy, om jag tycker det är bra får jag faen inte titta på de då?
Skit i dig om du inte tycker om mina byxer! va FAEN bryr jag mig om de!? Varför skulle ja bry mig om din kommentar? Har jag bett om den eller? Nej just de!
Jag vet att alla tyckte jag härma dom när jag pierca tungan.
Gud va konstigt folk tänker!
Om man går sin egen väg så får man skäll för de, då trycker de när en bara för att man VÅGAR gå sin egen väg (nu menar jag typ om man är homo, bi eller något sådant eller om man klär såg "annorlunda")
Men så fort man gör någonting som någon annan har gjort före en själv så får man höra att man härmar dom och inte kan bestämma själv! Men HERREGUD!!!
Antigen är man för stor eller för smal! Man duger aldrig!

Nej du! Folk på skolan klarar jag mig utan. I 12 år fick jag höra att jag sög, att jag inte fick ha en egen vilja.
Tur då att jag är som jag är och blir bara mer envis och motsträvig om någon säger åt mig (fråga mina föräldrar;))
så jag gjorde bara precis tvärtom vad dom sa och dom blev så frustrerade och DE älskade jag!
Jag älskade att visa att jag inte tog åt mig, för jag såg hur underbart arga dom blev!
Härlig känsla!:)

En sak som är konstig med mig är när jag blir arg på någon, som jag inte känner så väl, typ i skolan osså så måste jag andas ett lugnt andetag innan jag säger något för jag får svarta fläcker framför ögonen (haha livsfarlig är jag) och så blir jag så arg så om jag säger ngt då kommer de bara låta:
- du ska veta att jag *mummel* *mummel* *aaaaaaaarrrrh*
haha typ så.
Jag får en kick av att bli arg. Gud, jag är knäpp:)

Nu  vet ni två saker om mig:
- Jag mimar framför spegeln
- Jag får kickar av att bli arg
 
Äh, nu avslutar jag de här seriösa inlägget om någon har orkat läsa igenom hela:)
Ha en mysig fredakväll alla:)
De ska jag verkligen ha;)