Maria Graaf - Livet i Norrland

Jag har länge tänkt att jag ska skriva ett inlägg till min lillebror, men det har liksom inte blivit av eftersom det är svårt att hitta alla ord jag vill säga. Det är svårt att sätta ord på känslor och upplevelser, men jag ska ge mig ett försök!

Vi har inte alltid kommit bra överens, det fanns en tid som vi hatade varandra som pesten och var tvungna att bo på olika ställen för att inte slå ihjäl varandra. Det fanns en tid när det bara var du och jag mot världen. Det är det fortfarande.
När vi var små och pendlade fram och tillbaka mellan mamma och pappa så va det bara du och jag. Vi hade inte så många vänner (vem har de som 5åring liksom?) vi hade föräldrar som inte mådde så bra.
Jag var (är) lik våran far och du var (är) lik våran mor.
Jag är mer impulsiv med kort stubin, medans du är mer känslofull och visar din känslor, även du med kort stubin:)
Vi växte upp och gav varandra en och en annan blåtira.
En grej som jag gjorde mot dig kommer jag aldrig att glömma!
Det var den 13 december 2001 runt 07 på morgonen skulle jag tro som vi bråkade som vanligt vid frukosten, jag höll på att koka mitt tevatten och när jag skulle gå tillbaka med kannan så hotade jag att jag skulle skvätta varmt vatten på dig.
Jag sa något typ:
- Om du inte håller käft så häller jag vatten över dig! och så stod jag liksom och "vevade" med vattenkannan när det skvätte över kanten och rakt på din rygg. Du skrek och huden smälte.
Jag blev jätterädd! Jag visste inte att det skulle göra ont! Det var ju bara vatten?
Det var så hemskt, det var inte förän efteråt som jag fick förklarat för mig att kokhett vatten gör JÄTTEONT att få på sig och man bränner sig. Men det förstod inte jag, Inte förens då.
 Jag var rädd och fick dåligt samvete och sedan sa mamma till alla att jag hade hällt vatten på dig för att jag var arg. Till alla, och alla var jättesura på mig och tyckte jag var en jävla snorunge. Jag fick skäll av alla. Jag skämdes och var ledsen, jag menade faktiskt inte att skvätta vattnet på riktigt, även om ingen tror på mig. Fortfarande.


Förlåt för det min bror. Förlåt

Men du gav igen med knytnävar och slag genom åren och jag tror att efter den händelsen med vattnet så tog mamma och pappa alltid din sida. De behöver inte protestera mot det här och inte du heller för jag vet. Ett barn känner av sånt. Jag lovar! Även om ingen tror på mig där heller.
Ända fram till jag var 17 och du 15 så tror jag att vi för det mesta bråkade och inte kom överens.
Men sen kom det fram att jag mådde dåligt och hade gjort det ett tag och du tog skulden för det. Du grät i flera dagar för min skull och tänkte: Tänk om jag hade behandlat henne annorlunda?
Det var så hemskt att se dig ta skulden för att jag mådde dåligt, det var inte ditt fel. Jag brukar säga att "bägaren rann över", det är en rad små händelser som sker som man kanske inte lägger så stor märke till men tillslut rinner bägaren över.
Det är inte ditt fel.

Förlåt för det min bror, förlåt för att jag fick dig att kännas skuld

Det kom fram att du inte heller mådde så bra.
Turer fram och tillbaka till BUP gjorde att mamma, pappa, jag och du hittade tillbaka till varandra! Vi kändes mer som en familj, vi umgicks och pratade om sådant som hänt genom åren. Sånt som behövdes klaras upp.
Vi fann varandra genom att vi mådde dåligt. Vi fann tröst hos varandra och försökte ställa upp, även om jag hade svårt för att förklara mina problem medans du har lite lättare för de. Du fanns där för mig varje dag, så gott du kunde och förklarade till mig att jag inte alls såg ut som ett hus. Du grät till och med när jag inte kunde stå emot längre

Förlåt för det min bror, förlåt för att jag fick dig att gråta

Sen började vi va med varandra mycket mer. Vi blev mer som kompisar än som syskon! Vi fann varandra genom musiken och vi satt och lyssnade och diggade. Vi fann varandra genom våran klädstil och vi fann varandra genom att vi är i grund och botten syskon.
Vi är syskon och det har vi alltid varit och kommer alltid att va, och vi kommer alltid att ha varandra!

Du har varit så stark genom alla år! Tagit hand om dig själv, om mamma och om dina syskon, skolåren har inte varit lätta för dig men du kämpar! Och fortsätt med det! Du är så jävla underbar så det finns inte! Människor som säger ngt annat är bara dumma i huvudet och känner inte dig, för du är världens snällaste och skulle aldrig göra ngn illa, men du skulle inte tveka att göra ngn illa för att skydda oss som du tycker om!


Tack min bror för att du finns och att du alltid har funnits där!
Du ska veta vad mitt hjärta värker efter dig när jag inte kan träffa dig varje dag!
Kom och hälsa på mig nu!:)

Jag älskar dig min lillebror!