Maria Graaf - Livet i Norrland

All these words I don't just say
- Metallica
The sky will cry. Without you
- Early To Bed
The hardest thing in this world is to live in it
- Buffy Summers
Some moments are harder than others
- Buffy Summers

Jag mår illa.
Jag gråter tills jag känner spyorna i halsen.
Jag vill inte att det ska vara sant.
Jag vill bara vakna upp från den här mardrömmen jag drömmer just nu.
Där ingenting är på riktigt och jag nästa vecka ska få krama på dig.
Jag tittar på din facebook där alla dina underbara vänner skriver så vackra saker om dig och det är nog det enda som får mig att tänka "Det hände verkligen dig, dig av alla människor vid badplatsen den dagen, så hände det just dig"
Varför just du av alla människor?
Du var den mest levnadsglada människa som jag någonsin har träffat.
Jag såg dig aldrig sur och arg.
Du tog hand om mig när jag berättade saker som gjorde ont inombords.
Du visste typ allt om mig, allt som hade hänt mig och ändå tyckte du om mig.
För den jag var.
Jag tycker om dig också. Har alltid gjort, jag har bara varit väldigt dålig på att visa det.
Jag är ledsen för att du dog utan att du visste hur mycket du betyder för mig, hur mycket jag tycker om dig och hur mycket jag hade sett fram emot att få träffa dig nu i sommar efter all denna tid.

Jag kan inte fatta att du är borta. Du av alla människor.
Snälla kom tillbaka! Det kan inte vara över! Jag skulle göra allt för att få dig tillbaka, om det så bara vore en liten stund för att kunna säga adjö.

Jag skulle skicka ett sms till min mamma igår.
Jag bläddrare ner till "senast skickade" och där låg ditt namn och lyste mot mig i mörkret.
Lägg till
Lägg till
Lägg till
Jag ville skicka och fråga vart du är och hur du mår!
Jag satt och tittade på ditt namn och tänkte:
- Hur kunde det bli så här?

Hej!
Hemkommen från jobbcoachen :)
Tre (väldigt trevliga) personer "intervjuade" mig och gav sedan feedback på det jag hade sagt!
De tyckte jag var naturlig, söt och glad och ja typ perfekt. Haha!
Dom sa också att det märktes att jag var van vid att prata
Dom ba:
- Jag hade anställt dig på en gång!
Kul att höra:)
Dom tyckte jag var jätteduktig!
Så det gick ju jättebra!

Min söndag var väldigt bra:)

Kul o träffa Lina J också!

Den va kanon bra, men kunde slutat bättre men sånt är livet!!!

Suck...

Helt plötsligt ringer telefonen hela tiden om jobb!!
Ja gillert!
Det blir jobb 25-26:e som personlig assistent!
Imorgon jobbintervju med Hemtex.
Om det inte blir något där så blir nog antagligen back to the roots: Åhrlundsgården.
Ngt jobb blir det nog i alla fall :)

Nu blir det lite shopping (läppstift, hundmat) i stan och sedan jobbcoach:)

Den senaste veckan har jag tänkt väldigt mycket på döden.
Vad händer när man dör?
Hur känns det i kroppen?
Vad tänker man precis innan? Hur hög är ångesten?
Ångesten lär ju vara enorm när man vet att "nu dör jag".
Vart tar man vägen?

Vart tar man vägen när man dör? Man kan ju inte bara försvinna i tomma intet.
Man MÅSTE ju ta vägen NÅGONSTANS!
Men VART?
Jag har tänkt så mycket på den frågan nu: Vart tar man vägen? Vart?
Och kommer man aldrig mer tillbaka?
Hur kan man bara vara borta för all framtid utan att komma tillbaka?

Om man väljer att ta sitt liv? Hur hög är ångesten då när man väl ska göra det? Och sekunderna innan man dör: Ångrar man sig då? Men inte kan göra någonting åt det och så dör man fast man inte vill egentligen?

Hur känns det i kroppen? Gör det så där ont som det kan göra ibland och det känns som man verkligen inte står ut mer och så: ja, så dör man?

Jag har tänkt väldigt mycket på döden.
Jag har även tänkt på att jag ska dö.
Det känns konstigt att JAG ska dö. Det finns liksom inte i min världsbild.
Att JAG, JAG ska dö, det finns liksom inte.
Min kropp kommer ge upp en dag. Hjärtat kommer sluta slå, jag kommer sluta andas och min själ kommer lämna min kropp.
Min kropp kommer svika mig en dag. MIN kropp.
Hur kommer jag känna mig när jag dör?
Kommer jag tänka att jag kunde gjort mer av mitt liv eller kommer jag vara nöjd?
Om jag skulle dö nu skulle jag absolut inte vara nöjd!
Jag är inte klar med mitt liv än.

Jag har inte ens börjat mitt liv än.
Jag är inte redo än.

Om jag ska vara ärlig så är jag livrädd för döden.
Jag har sjuklig dödsångest som jag måste ta itu med.
Just nu när jag skriver det här så slår hjärtat hårt i bröstkorgen på mig, det känns som någon sitter på bröstet så det blir svårt att andas, tårarna är nära.
Jag tycker döden är fruktansvärt jobbig och jag vill undvika den på alla sätt, men jag vet att det inte går och jag kommer inte ifrån det och det gör det så inni helvete jobbigt.

Oj vad långt och djupt det blev. Nu kommer jag vara utslagen i ett helt dygn.

Hej då

Livet är så fruktansvärt orättvist.
Så fruktansvärt fruktansvärt fruktansvärt orättvist.

Jag tänker på dig underbara gumman!
Allting kommer ordna sig även om det känns åt helvete just nu.
Jag finns här för dig!

Älskar dig gumman!<3