Mannen jag älskade förvandlades till ett monster

Jag har tänkt på det här blogginlägget ett tag nu. Men hur mycket ska jag skriva? Ska jag utelämna allt?
Ska ens berätta alls? Kan någon bli sårad av detta inlägg?
Ja, jag tror någon kan bli sårad. Men jag tror inte ens de eller den personen kommer bli ens i närheten så sårad som jag har blivit.
Det här är min berättelse. Mina ord. Om du väljer att inte tro på det så är det upp till dig, men detta är från min vinkel.
 
Han. Jag träffade Han. Det var verkligen Han. Han med stort H. Han fick mig att känna mig som en prinsessa, han behandlade mig verkligen som jag var värdefull. Han kunde åka i fyra timmar mitt i natten för att vara med mig. Detta hade aldrig hänt mig förut: Att en man satte mig i första hand. Jag kände det som jag var hans allt.
Vi växte ihop mer och mer och snart var i alla fall han mitt allt.
Tiden innan vi flyttade ihop var hemsk, jag har aldrig saknat någon så mycket i hela mitt liv. Det kändes verkligen som jag var trasig när jag inte var med honom. Jag var så kär så kär så kär, så otroligt kär. Jag har inte ens varit i närheten av sådär kär. Och det var besvarat. Det var bästa av allt. 
När han frågade om vi skulle flytta tillsammans föll alla bitar på plats.
Tänk, tänk att jag. Den där trasiga människan hitta rätt även jag i livet. 
Vi planerade för ett liv tillsammans.Och det var ett fint liv vi planerade.

Jag satt på tåget upp till byn där jag numera skulle bo för alltid. 
Jag var nervös, upprymd.
Där klev jag av tåget och där stod Han. Han stod där och väntade på mig.
Nu var vi sambos.
Nu skulle äntligen vårat  liv tillsammans börja.
Men det gjorde det inte. Istället blev det början på slutet.
Början på en mardröm där jag inte trodde jag skulle komma levande ur.
Det började med oförklarlig svartsjuka, som utvecklades till psykisk misshandel. Jag tänker inte gå in på detaljer med hänsyn till andra. Men någon gång, lite längre fram när det mesta är historia så kanske?
Men den 7 månaders långa kamp som inleddes den dagen jag flyttade in är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv.
Mannen som jag älskade mest av allt, mannen som hade lovat att aldrig någonsin såra mig, som jag trodde var pappa till mina barn, behandlade mig som jag var hans värsta fiende. Jag blev nertryckt och nertryckt och nertryckt, tills jag bara var en sån otroligt trasig människa som inte ville fortsätta leva mer. Jag är helt övertygad om att om jag inte hade lämnat honom hade jag idag varit död. På egen hand eller av han. Helt helt övertygad.
Nu när jag ser tillbaka på allt som har hänt så är det som en skräckfilm! Jag fattar inte att allt det där sjuka har hänt mig. Att allt det där sjuka var RIKTAT mot mig.
Att den människan jag älskade mest av allt hatade mig så otroligt mycket utan anledning.
När jag tittade den mannen i ögonen så såg jag inte Han längre. Den var inte Han. Det var en främling som skrämde livet ur mig.
Han fanns inte kvar och det var ett väldigt enkelt val att lämna.
Min depression jag hade haft under sommaren släppte ganska så direkt efter jag kom därifrån.
Min sömn som varit kass i 2 år återkom sakta men säkert och nu kan jag sova utan tabletter.
Tänk att han har intalat mig i ett halv års tid att det är MIG det är fel på?! Mig! Jag var bipolär och hade ADHD och var sjuk i huvudet, en liten fitta. Allt det där var jag enligt honom. Och tänk: Jag trodde på honom, förutom dom två sista alternativen. Det visste jag inte var sant. 
Jag vet att jag har varit en liten bråkstake förr, men jag sökte aldrig upp bråk. Jag har bara gjort väsen av mig när jag tycker någonting är orättvist.
Men jag har blivit en lugnare människa och jag hade inte varit annat än perfekt mot Han. Men när han började med sitt beteende. Sparkade jag bakut och slogs till jag inte orkade kämpa. Jag dog på insidan. Jag har aldrig varit så fruktansvärt slut som jag var på slutet. Jag tippade runt på tå där hemma för att inte göra eller säga fel för jag orkade inte med kampen mer. Men tänk att jag till och med kunde cykla åt fel håll när jag cyklade till jobbet? Dagen efter flyttade jag efter en mardrömsdag/natt.
 
Jag känner idag bara vitglödgad hat mot vad denna man har gjort mot mig.
Man behandlar inte sina medmänniskor på det viset.
Strax efter jag flyttat hade han ingenting kvar: Sambo, barn, jobbet, vänner och egentligen ingen familj.
Men ändå är det inte han det är något fel på. Det är fortfarande mig det är fel på.
Lilla mig. Lilla Mia. Den 25-åriga Mia som trodde hon hade träffat pappan till sina barn fick tänka om och fick börja tänka sig en ny framtid.
En framtid som innehåll: Skratt, ljus och glädje
I stället för den framtid jag såg med honom: Mörker, trasig, död.
Två månader har gått och jag har aldrig mått så här bra i mitt liv. Min kropp är 100 kg lättare, jag LEVER äntligen. Jag LEVER!
Jag tänker aldrig ALDRIG någonsin låta en man kontrollera mig på det viset. Aldrig någonsin. Jag ska aldrig någonsin bli intalad att det är fel på mig, att jag är sjuk i huvudet att jag är äcklig och en hemsk människa.
 
Det är jag inte. Jag vet det. Jag vet att jag är värdefull. Jag är en snäll människa som inte gör någon illa, som sätter andra framför mig själv, som bryr mig sååå mycket om mina medmänniskor att när de lider, lider jag och när de är lyckliga så är jag lycklig. Jag är en värdefull och underbar människa och jag är värd bättre än han. Jag är värd bättre än det där livet med honom. 
Jag är värd att vara med någon som faktiskt vet vilken skatt han har och tar hand om denna underbara skatt. Jag är värd någon som inte kallar mig för fitta bara för att jag vägrar att bli filmad när jag sover. Jag är värd att bli älskad för den jag är. Jag är värd att vara den människa jag är. Jag är värd att få vara med någon som inser mitt värde. För jag har ett väldigt högt värde.
 
Jag älskar mig själv och jag kommer alltid sätta min egen hälsa framför någon som inte ens tar hand om sin igen.
Jag är värd det bästa. Alltså mig själv.

Kommentarer
Postat av: Robin

Hemsk berättelse.
Har följt din blogg ett tag, och allt verkade så lyckligt. Bra att du tog dig samman och lämnade odjuret!!

Du är snygg, verkar trevlig, rolig och bra,, så kämpa vidare så kommer allt gå vägen!
Du har ALLA förutsättningar för att lyckas!

Blir du kvar uppe i Norrland?

2014-10-14 @ 16:28:01
Postat av: Mia - Livet I Norrland

Tack så mycket,Robin. Det värmer i hjärtat på mig :) Ja, men jag vet inte om Gävle räknas som Norrland men i Gävle blir jag kvar :)

2014-10-14 @ 21:04:50
URL: http://mariagraaf.blogg.se
Postat av: Robin

:)

Haha, geografi var väl aldrig min starka sida i skolan :P
Har du långt kvar på din utbildning?

Svar: Efter denna termin är det två år kvar :)
Maria Graaf

2014-10-15 @ 05:52:55
Postat av: Anonym

Okej!

Har du planer på att komma tillbaka till Värmland efter avklarade studier? :)

Svar: Nej, inte alls :) bor du där?
Maria Graaf

2014-10-15 @ 21:15:10
Postat av: Robin

Yes hehe :)

Svar: Åh vet jag vem du är? :)
Maria Graaf

2014-10-15 @ 22:29:40
Postat av: Robin

Ja, kanske haha ^^
Dahl heter jag i efternamn..

Du borde väl vara ett år yngre än mig? Eller 2 kanske..
Kommer ihåg dig och Madeleine från skolan :)

Svar: Hm... Vargbroskolan el Brogårn?
Haha minns du oss? Då hoppas jag det är positiva minnen :D
Maria Graaf

2014-10-16 @ 00:29:28
Postat av: Robin

Både Kroppaskolan och Vargbro :P
Brogårn gick jag bara ett år på.

Haha jadå :)

Svar: Tyvärr så ringer det ingen klocka... Men jag är så fruktansvärt dålig på namn :P
Maria Graaf

2014-10-17 @ 06:11:12
URL: http://robincarl.ladugarden%40gmail.com
Postat av: Robin

Dra iväg ett mail så kan jag skicka en bild :) haha

Just landat i soffan här med en öl..
Fullt upp hela dagen !!

Hoppas du får en trevlig helg :)

2014-10-17 @ 18:21:03
Postat av: Sanna

fina fina Mia. Jag blir så jävla arg och besviken på mänskligheten när jag läser det här.
Jag är så glad att du mår bättre och att du slipper skiten, du är ju värd all lycka i världen.
Du var stark redan innan och du kommer ju komma ut starkare av det här! Stor kram!

Svar: Tack Sanna, du är också en väldigt fin människa!! Tack för din fina kommentar. Det värmer i hjärtat att veta att det finns människor där ute som bryr sig <3
Maria Graaf

2014-10-31 @ 16:32:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0