Maria Graaf - Livet i Norrland

Idag har de vart den värsta dan jag vart med om.
Idag trodde jag verkligen att jag skulle förlora min lille Buffy.
Jag var helt säker på det.

När mamma skulle till jobbet så släppte hon av mig vid stugan för pappa var där.
När vi kom fram släppte jag lös Buffy och tänkte att hon skulle få springa lite fritt:)
Sen är det några änder nere vid bryggan och Buffy trippar ner och tittar på dom.
Men då blir de rädda och börjar gå därifrån och då sätter Buffy av efter dom.
Hon hoppar ner från bryggan rakt ner på den tunna isen.
Änderna får panik och flyger iväg mot Storfors hållet och Buffy sätter av i full galopp efter dom.
Jag får panik och skriker:
- BUFFY! KOM TILLBAKA! KOM TILLBAKA BUFFY!! BUFFYYYYY!
Men hon lyssnar inte på mig, hon saktar inte ens ner! Hon försvinner in på synhål och brister i paniktårar och springer längs udden in på grannens tomt.
Där borta ser jag henne. Nu jagar hon en mås!
Hon är hur långt bort som helst och hon kommer fortfarande inte när jag ropar.
Hon hör mig inte ens.
Jag har panik och skriker:
- HON KOMMER DÖ, HON KOMMER RAMLA IGENOM ISEN ELLER EN VAK OCH DÖ!
Jag skriker och grinar och skakar och till o med pappa vet inte vad han ska göra.
- Gå o sätt dig i bilen och lugna ner dig!
Jag går (eller springer?) mot stugan och tar upp mobilen och ringer pöjken.
Jag hör inte ens när han svarar:
- Vad har hänt gumman?!
Det tar ett tag innan jag får luft.
- Buffy kommer att dö, Buffy kommer att dö och allt är mitt fel!!!
Jag var helt förstörd, jag kunde inte prata , jag kunde bara gråta.
Jag har aldrig varit så rädd och förstörd i hela mitt liv.
Skulle min underbare valp försvinna från mig nu?
Efter ett tag går jag ut igen och nu är hon lite närmare stugans brygga.
Jag springer ut på bryggan och ropar på henne, jag ropar som aldrig förr men hon bara tittar.
Då springer jag fram och tillbaka längs bryggan och ropar.
DÅ sättet hon fart mot oss och jag klär av mig jackan och skorna och klättrar ner från bryggan och ut i de kalla vattnet via stenar.
Hon kommer nära. Väldigt nära men hon vågar inte gå in i land eftersom det inte finns is där.
Jag gråter och skriker men sen sätter hon av mot Nykroppa hållet!
Nu försvinner hon bort igen!
Jag gråter och skriker och ännu mer panik.
Pappa springer längs andra sidan udden och över på grannarnas gård där de har en hund som Buffy stannar och skäller på!
Kanske skulle hon komma i land.
Jag ringer pöjken och är hysterisk och säger saker som: förlåt för att jag dödade våran hund, kan du komma hit om hon dör?
Men efter kanske 5 minuter så börjar jag locka på henne igen.
Hon närmar sig och nu har vi bräder vi lägger ut på isen och mot stenarna som jag klättrat ut på.
Nu vågar hon närma sig lite närmare.
Jag slänger mig fram så långt jag kan och sliter jag i Buffys öra och släpar henne in henne i min famn.
En blöt pälsboll hamnade i mitt knä och jag satt med henne i knäet på stenarna och grät.
Jag grät en hysterisk gråt och ville aldrig släppa taget om min lilla hund.
Jag trodde inte att jag skulle få se henne ngt mer.
Jag var helt skakis men kom iland. Blöt och helt chockad.
Det var det värsta jag vart med om.
Men nu ligger hon i  hallen och sover och jag tror inte hon fattat ngnting:)
Gud, tänk om hon hade ramlat ner i vattnet där ute? Isen var ju för tunn för att vi skulle kunna gå på den.
Jag är så glad att hon finns kvar men jag är fortfarande helt skakis...

---

Imorgon kl 05:30 ska jag åka till Örebro och sedan blir de Götet.
Är framme vid 12 tiden:)
Bokad av barnmorsketiden, vill bara gosa med min hund o pojk imorgon.

Nej nu ska jag försöka varva ner lite. Är sjukt trött.

Tack för att du finns kvar Buffy<3